Åh vad jag saknar timmar av trimmande på banan, när man sitter och känner hur allting släpper. Goldini börjar arbeta och vi kommer dit vi vill han och jag, tillsammans. Jag saknar känslan av att komma helt rätt på ett hinder och känna Goldinis mjuka, runda och fina hopp. Jag saknar att ta en galopp ute med kompisar och känna både min och Goldinis lycka genom hela kroppen. Jag saknar allt så himla, himla mycket!

 

Jag har knappt låtit mig själv sakna såhär mycket innan jag fått det klart för mig att han är frisk, men nu vet jag. Så nu vill jag och jag saknar så mycket, den där fina runda galoppen, den busiga blicken och kastandet med huvudet. Nu vill jag sätta igång, men vi tar det lugnt för nu ska han hålla länge min finaste ögonsten. Men när vi väl är där igen, åh vad jag längtar.