Du lever kvar i mig, så länge livet ger mig tid
Det tar emot att sätta sig ner och skriva det här, jag vill inte förstå och jag kan inte förstå. Igår lämnade en utav de finaste och bästa personerna jag vet jorden och svävade vidare till himlen. Min älskade och bästa morfar, jag saknar dig redan så mycket. Det går inte skriva det här utan att börja gråta igen, jag vill verkligen inte förstå det här. Du har alltid funnits i mitt liv, du har stöttat mig i så många saker och alltid funnits till hands. Det kommer bli så tomt, det är redan tomt, jag vill bara prata med dig och höra hur du kallar mig för "Millan".
Du har verkligen skämt bort dina barnbarn, precis som en morfar ska. Allting gick så fort, på 2 veckor var du helt plötsligt borta från oss, på riktigt fuck cancer. Av alla besök som man såg mer och mer hur du försvann bort från oss, det fanns inte mycket kvar av dig tillslut. Men jag minns dig som den fina morfar som alltid bjöd på godsaker när man hälsade på, lagade världens godaste pannkakor och var proffs på minigolf.
Jag älskar dig morfar så sjukt mycket och jag saknar dig jätte mycket. Jag vet att du är där uppe någonstans nu och tittar på mig och familjen och du slipper lida och ha ont. Nu mår du bra och stöttar oss fast du är där uppe. Jag var inte beredd på att du skulle försvinna från mig redan, jag önskar att du fortfarande fanns. Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga till dig och få höra från dig. Du är alltid bäst i mina ögon morfar och verkligen världens bästa. Saknaden är så grymt stor att jag inte klarar av den nästan, det gör så ont..
Men jag vet att du vill att vi ska vara glada och leva livet men det är svårt utan dig. Du spred så mycket glädje omkring dig fast du kanske inte visste det. Du har alltid följt med mig hela livet, när jag var rädd för att vara hemma själv tog du moppen och satt hemma med mig tills någon från familjen kom hem så jag slapp vara ensam. Alltså du har alltid funnits där, men nu finns du inte längre. Det sista jag sa till dig var "Hejdå morfar, vi ses!" precis som jag brukade för jag trodde verkligen vi skulle ses igen du såg på mig och såg så ängslig ut, men du sa ändå "Ja det gör vi Millan" precis som vanligt. Dagen efter var du död.. Du behövs här nere morfar, det är så tomt. KOM TILLBAKA!
Finns så mycket att säga, men jag älskar dig och kommer alltid göra. Du finns alltid med mig och jag kommer alltid ha dig som min finaste ängel nu. Alltid älskad&saknad, aldrig glömd. Lova mig att hälsa på ofta och lära mig ditt egna recept på pannkakor, tack för att du gett mig den bästa uppväxten någonsin. Du har gjort mig till en bra människa, en jäkligt envis människa för det var du. TACK MORFAR! Jag älskar dig och saknar dig så mycket, jag hoppas du slipper lida nu iallafall. Jag ska vara stark för din skull och uppleva mina drömmar och satsa på det jag är bra på. Jag vet att du kommer vara där och heja på mig. Älskar dig mest ♥
- Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel
Du log mot mig, En sista gång
Du var så lugn, Som om du redan gett dig av
Du såg på mig, Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel, Som spred sitt ljus i mitt liv, I varje andetag
Du var så lugn, Som om du redan gett dig av
Du såg på mig, Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel, Som spred sitt ljus i mitt liv, I varje andetag
Du togs bort från mig, Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel, För en stund
Jag fick låna en ängel, För en stund
Du gav mig allt, Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig, Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel, Som spred sitt ljus i mitt liv, I varje andetag
Du togs bort från mig, Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel, För en stund
Min ängel ♥
Du lever kvar i mig, Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel, Som spred sitt ljus i mitt liv, I varje andetag
Du togs bort från mig, Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel, För en stund
Min ängel ♥
Sömnlös natt
Hej på er alla! Här ligger jag nu vaken vid halv sex på morgonen och har varit vaken sen tre ungefär. Lyckades somna en timme tills jag vaknade för några timmar sen.. Nu har jag bara legat vaken och tänkt och varit nervös inför klinikbesöket som sker idag. Jag måste försöka sova så jag orkar med allt idag då det är krävande bara att få in Goldini i transporten så då kan man inte vara trött.
Tankarna bara flödar iallafall och jag känner mig nästan obehagligt rädd. Har tänt flera lampor i mitt rum för att allt känns läskigt för tillfället
också.. Tror jag är allmänt rädd inför vad de kan säga på kliniken idag. Men det är bara att invänta och se, nu ska vi se om jag kan somna, ska ju upp om 2,5 timmar så kan ha varit bra att ha sovit lite mer då. Kram och hoppas ni haft en bättre natt än mig iallafall.
När kroppen säger STOPP
Vissa gånger kommer man till den punkten i livet då kroppen faktiskt säger till att den inte orkar mer. Idag kom jag till den punkten, jag vaknade på morgonen som vanligt men när jag skulle gå på toa så kom bland de värsta kramperna jag varit med om i mitt bröst. Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt och dö, alltså har aldrig varit med om den smärtan. Pappa ringde rådgivning sen efter en kvart och de bad oss att bara vänta ut smärtan, men efter ca 30 minuter till ringde vi ambulans.
Efter att ambulanspersonalen varit hos oss en stund och tagit EKG och annat så åkte vi vidare in till akuten. Där fick jag ta massa blodprover och röntga lungor och hjärta och annat. Sen kom de fram till att resultaten var bra men att det nog har med stress och överansträngning att göra. Så det var bara att åka hem igen, smärtan sitter fortfarande i tyvärr så jag får ta det lugnt och hoppas att den värsta smärtan är borta tills imorgon.
Det fick mig att inse vad jag sitter i för situation just nu. Jag har en häst som är sjuk, jag har en mormor som precis opererats för sin tredje cancerdiagnos, jag har en morfar som fått besked om demens och sen har jag sjukt mycket i skolan som trycker på. Jag vill lyckas i skolan och därför pressar jag mig nog mer än vad jag behöver egentligen. Nu måste jag ta det lugnt, även fast jag har tre prov när jag kommer tillbaka till skolan så MÅSTE jag ta det lugnt.
Dock blir detta en svår uppgift för mig då jag inte gillar att ta det lugnt. Ska försöka umgås med vänner och vara mycket i stallet och inte tänka så mycket på allt dåligt runt omkring mig. Nu måste jag fokusera på att få en stabilicet i kroppen igen. Det är viktigt att ge tiden till sig själv också, för när man kommer hit är det inte kul längre. Tack för mig!
Ibland måste man faktiskt fokusera på att hitta sig själv igen och fokusera på det man verkligen tycker om.
Den sista sommaren som ett "barn"
Jag skulle ge så himla mycket för att få tillbaka sommaren 2014. Allt var så lyckat och jag levde verkligen ut dagarna och fyllde dem med skratt och allt man ska göra på sommaren. Jag hade en förjäkla grym sommar, den sista sommaren innan jag fyller 18 år. Det känns som att nästa år kommer jag leva ut sommaren på ett annat sätt för då har jag andra möjligheter att ta mig runt om i världen.
Det här var det sista sommarlovet som "ett barn" när föräldrarna faktiskt kunde säga "ja" och "nej" till saker och ting. När man kunde trotsa sina föräldrar och dra ut ändå. Mjo, visst är den sista sommaren när man är 17 år väldigt speciell, åtminstone om man ser det på det här sättet.
Men men, nu har vi en höst, vinter och vår att se fram emot och tagga för. Tjoho, och sommaren 2014 kommer att vara ett grymt bra minne. Kram
HUR viktigt är det egentligen med mål&förebilder?
Något jag tänkte ta upp i det här inlägget är om förebilder och mål. Hur viktigt är det egentligen att ha en förebild? Att ha någon man ser upp till och tycker är sten cool. Någon som man tycker har bra tankar om vad som är rätt och fel, någon som man tycker har cool stil, något som man helt enkelt tycker om. Eller hur viktigt är det att ha uppsatta mål? Att sätta upp ett mål som man sedan klarar på kort sikt, eller på längre sikt, att få känna lyckan av att just jag klarade det. Hur viktigt är det egentligen med detta? Folk tycker så himla olika.
I hästvärlden och även i vanliga livet tycker jag själv att det är väldigt viktigt att ha förebilder och mål. Jag tycker att saker och ting blir roligare om man har mål, det är enligt mig viktigt att både ha lång- och kortsiktiga mål. De kortsiktiga målen kan vara t.ex. att man ska bli godkänd på nästa matteprov, plugga som satan men det kan också vara att man om en månad ska klara av att göra riktigt snygga skänkelvikningar med sin häst. Kortsiktiga mål ska enligt mig vara såna som man själv på något sätt vet att man kommer att klara av, man har något att sträva efter, något att se fram emot i slut ändan.
Sen det här med långsiktiga mål kan ju vara att man tillexempel ska höja alla sina betyg minst ett snäpp fram tills betygen sätts innan sommarlovet, att man i slutet av detta år ska kunna springa 1 mil eller att man ska kunna hoppa en hel bana felfritt med hästen. Såna här mål är bra att sätta upp enligt mig för att ha något man hela tiden strävar efter, man har det bak i huvudet hela tiden. När man sedan klarar det efter allt slit man hållt på med under en längre period så kommer man känna sig så jäkla grym och höja sin egna självkänsla. GRYMT JU!
Förebilder är viktigt för mig, har varit viktigt och kommer faktiskt alltid vara viktigt för mig. Det är viktigt att ha olika förebilder under hela sitt liv tycker jag. När man var liten kanske det var mamma eller pappa, nu kanske det är någon kändis, någon som är bra på just din sport eller någon som du tycker bara har grymma åsikter. Någon som kanske klär sig snyggt eller har grymma låtar? Man ska ha någon som får en att må bättre, någon man känner att den där personen är bra. Även om det kanske är en kändis som man aldrig träffat kan det hjälpa av att bara lyssna på en låt av den. Sen om det är ens mamma så finns hon ju alltid där, för de flesta..
Så slutsatsen med detta är att JAG tycker att det är super viktigt med mål och förebilder, just för att du ska få inspiration och motivation, att du ska tycka saker och ting är roligare. Sen kanske inte detta funkar för alla men mig har det hjälpt super mycket både i bra och svåra tider. Så ta en funderare och sätt dig och skriv upp mål NU, kram på er!
En stor förebild för mig är Jennifer Lawrence, hon verkar så självsäker, hon är grymt snygg och äger på det hon gör. Det är en sån slags människa jag strävar efter att bli någon dag. Grym är hon!
