När kroppen säger STOPP

Vissa gånger kommer man till den punkten i livet då kroppen faktiskt säger till att den inte orkar mer. Idag kom jag till den punkten, jag vaknade på morgonen som vanligt men när jag skulle gå på toa så kom bland de värsta kramperna jag varit med om i mitt bröst. Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt och dö, alltså har aldrig varit med om den smärtan. Pappa ringde rådgivning sen efter en kvart och de bad oss att bara vänta ut smärtan, men efter ca 30 minuter till ringde vi ambulans.

Efter att ambulanspersonalen varit hos oss en stund och tagit EKG och annat så åkte vi vidare in till akuten. Där fick jag ta massa blodprover och röntga lungor och hjärta och annat. Sen kom de fram till att resultaten var bra men att det nog har med stress och överansträngning att göra. Så det var bara att åka hem igen, smärtan sitter fortfarande i tyvärr så jag får ta det lugnt och hoppas att den värsta smärtan är borta tills imorgon.

 

Det fick mig att inse vad jag sitter i för situation just nu. Jag har en häst som är sjuk, jag har en mormor som precis opererats för sin tredje cancerdiagnos, jag har en morfar som fått besked om demens och sen har jag sjukt mycket i skolan som trycker på. Jag vill lyckas i skolan och därför pressar jag mig nog mer än vad jag behöver egentligen. Nu måste jag ta det lugnt, även fast jag har tre prov när jag kommer tillbaka till skolan så MÅSTE jag ta det lugnt.

 

Dock blir detta en svår uppgift för mig då jag inte gillar att ta det lugnt. Ska försöka umgås med vänner och vara mycket i stallet och inte tänka så mycket på allt dåligt runt omkring mig. Nu måste jag fokusera på att få en stabilicet i kroppen igen. Det är viktigt att ge tiden till sig själv också, för när man kommer hit är det inte kul längre. Tack för mig!

Ibland måste man faktiskt fokusera på att hitta sig själv igen och fokusera på det man verkligen tycker om.

Jag är vid ett sånt vägskäl nu när kroppen säger ifrån.

Usch vad obehagligt det där lät, du får verkligen krya på dig nu!

Sv : Tack för dina fina kommentar, har verkligen tagit till dig av ditt råd att bara vänta, även om det känns lite omöjligt nu, ska jag vänta tills det rätta dyker upp!
Kram och krya på dig!

Så härliga och levande bilder:)